Bohemian Rhapsody

Att en låt som kombinerar balladens smäktande tongångar, den rivande rocken och symfonisk operamusik skulle bli så stor som ”Bohemian Rhapsody” av den engelska gruppen Queen var det nog inte många som hade kunnat ana när den kom ut på 70-talet. Idag är det en låt som nästan alla åtminstone kan humma med till, och hur många har inte mimat till den på fester och i barer? Gilla den eller ej, det här är en låt som är medryckande och oerhört identifierbar. Men vad handlar den egentligen om?

Texten

”Bohemian Rhapsody” börjar lite märkligt med en kör som undrar om det här är det verkliga livet eller en fantasi. Den inleds sedan som en lugn pianoballad där Freddie Mercury berättar för sin mamma att han just dödat en man, ”riktat en pistol mot hans huvud och avfyrat” och att hans liv, just påbörjat, nu är över. Vad som menas med allt det här har analyserats och diskuterats in i leda, och under låtens allt märkligare fortskridande – från vackra pianoharmonier till tung rock opera och texter om Beelzebub och Galileo – blir texten allt mer mystisk och svårförståelig. Att Mercury själv aldrig gav en förklaring till vad han menade har inte gjort saker och ting lättare, men enligt vissa handlar den om hans personliga liv och hans funderingar kring att ”komma ut”.

Andra menar att man ska se till låtens titel istället. ”Bohemens rapsodi” kan omtolkas och läsas som ”artistens fantasi”, och att Mercury i själva verket bestämt sig för att skriva en låt full av fantasier och påhitt, utan en alltför djup och konkret mening. Att man helt enkelt ska ta den för vad den är, och uppleva den på sitt eget individuella sätt. Låten börjar ju, som sagt, med frågan om det här är en fantasi.

Inspelningen

Att spela in ”Bohemian Rhapsody” visade sig vara något av en mardröm, då den innehöll så många olika faser och sekvenser med olika röster, instrument och rytmer att det omöjligt gick att göra allt på en gång. Efter att ha repeterat en längre tid tog det tre veckor att göra själva inspelningen, vilken gjordes i tre separata partier. Pianot som användes var det samma som Paul McCartney spelat in ”Hey Jude” på och man lade på hundratals olika ljudsnuttar allteftersom, vilket enligt experterna gör att ljudkvaliteten på låten blir märkbart sämre allteftersom.

Banbrytande

Trots att låten är så lång och komplicerad blev den en enorm hit samma år som den kom ut, 1975, och idag tillhör den en av de mest spelade. Förutom dess kommersiella succé anses den också vara en av de mest banbrytande och den kom att inspirera många andra grupper och artister att bryta musikkonstens många regler. Den är, med andra ord, ikonisk.